Fina ord från Dalai Lama XIV

1- Happiness is not something ready-made. It comes from your own actions.
2- If you can, help others; if you cannot do that, at least do not harm them.
3- If you want others to be happy, practice compassion. If you want to be happy, practice compassion.
4- My religion is very simple. My religion is kindness.
5- Remember that not getting what you want is sometimes a wonderful stroke of luck.
6- The ultimate authority must always rest with the individual’s own reason and critical analysis.
7- We can live without religion and meditation, but we cannot survive without human affection.
8- We can never obtain peace in the outer world until we make peace with ourselves.
9- Be kind whenever possible. It is always possible.
10- If you have fear of some pain or suffering, you should examine whether there is anything you can do about it. If you can, there is no need to worry about it; if you cannot do anything, then there is also no need to worry.
11- If you don’t love yourself, you cannot love others. You will not be able to love others. If you have no compassion for yourself then you are not able of developing compassion for others.
12- Human potential is the same for all. Your feeling, “I am of no value”, is wrong. Absolutely wrong. You are deceiving yourself. We all have the power of thought – so what are you lacking? If you have willpower, then you can change anything. It is usually said that you are your own master.
13- We must recognize that the suffering of one person or one nation is the suffering of humanity. That the happiness of one person or nation is the happiness of humanity.
14- Through violence, you may ’solve’ one problem, but you sow the seeds for another.
15- As people alive today, we must consider future generations: a clean environment is a human right like any other. It is therefore part of our responsibility toward others to ensure that the world we pass on is as healthy, if not healthier, than we found it.
16- To conquer oneself is a greater victory than to conquer thousands in a battle.
17- There is a saying in Tibetan, “Tragedy should be utilized as a source of strength.”No matter what sort of difficulties, how painful experience is, if we lose our hope, that’s our real disaster.
18- The creatures that inhabit this earth-be they human beings or animals-are here to contribute, each in its own particular way, to the beauty and prosperity of the world.
19- A spoon cannot taste of the food it carries. Likewise, a foolish man cannot understand the wise man´s wisdom even if he associates with a sage.
20- In our struggle for freedom, truth is the only weapon we possess.
Dalai Lama XIV

Moder Skog

"Moder skog
som är på jorden.
Helgat varde ditt väsen.
Ske din vilja
så som i marken
så ock i människorna
Vår dagliga glöd
giv oss idag
och förlåt oss våra maskiner
så som ock vi förlåta dem
som aldrig lärt oss
rätt från fel.
Inled oss inte i konsumtion
utan fräls oss
från vår rädsla.
Ty naturen är din,
i den makten
och härligheten
i evighet

Almen"

Maria Westerberg -Vildhjärta

Ilska

Det är inte lätt att vara/bli medveten om fenomenet ilska. Under hela min uppväxt har jag blivit uppfostrad till att försöka att återkalla ilska, dvs ej uttrycka den genom tex ett kraftfullt utåtagerande.

Ibland kan kanske ilskan delvis uttryckas genom tårar eller fysisk rörelse. Ibland kan den kanske ebba ut. Men inte sällan påverkar en undertryckt ilska min samtalston och kroppsspråket uttrycker ändå en skrämmande kraft som påverkar min omgivning och föder separation.

Det är viktigt att bli medveten om vad som är ilska så att jag kan lära mig att uttrycka den på ett klokare sätt. Tyvärr är klokt uttryck behövligt i den här västerländska samhället där de flesta människor blir rädda för en sådan stark kraft. Dessutom blir man som kvinna väldigt missuppfattad och misstrodd i samband med att vi uttrycker denna kraft.

Det är tragiskt, men vi måste tydligen lära oss ett underfundigt sätt att uttrycka denna ilska om vi ej vill bli missuppfattade och om vi vill återta vår trovärdighet som vägledare för männen och samhället..

Elva minuter. Jag har elva minuter kvar framför dataskärmen inan jag loggas ut. Vill skriva något men vet inte vad? Vill uttrycka något men vet inte hur? Jag blir jagad av klockan. Tiden förstör fokus på nuet. Jag vill bara vara. Jag bär smärta. Är mycket sårbar idag. Ibland känns bara tillvaron motsägelsefull. Att var med smärtan och acceptera den är det enda som är möjligt i en motsägelsefull värld där det ej finns möjlighet att uttrycka mina behov.

Sju minuter kvar..

Är det tillåtet att sitta tyst och stilla i sju minuter om man befinner sig i en situation där det förväntas något helt annat av en.

Det är dilemmat. Problemet är att vi hela tiden skall försöka förhålla oss till vad som är tillåtet och vad som inte är det. Om jag skulle bryta mot en regel och göra annorlunda än vad som förväntas av mig så skulle jag bli ifrågasatt och utsatt och dömd. Jag har testat så många gånger. Det är så. Och vem vill bli dömd och placerad utanför. Vi är ju trots allt flockdjur!

30 sek kvar..

Sorg och rädsla

Jag har upptäckt att en och samma sorg kan upplevas på så många olika sätt. En rädsla kan också göra sig på mind genom att min kropp reagerar på ett oförutsägbart sätt.

Jag brukar vanligtvis reagera genom att hålla kvar rädslan eller sorgen inom mig. Då kan den efter hand upplevas som trötthet, fysisk spänning eller frustration.

När en annan människa "går över" mina gränser och jag känner mig kränkt så reagerar jag i första hand med frustration och ett irriterat tonläge men vid ytterligare överträdese brister mitt tålamod och jag blir rasande och utåtagerande och jag höjer ofta rösten/skriker. Jag intar ofta försvarsställning och kan bli elak, manipulativ och projicerande.

Jag är nog inte den enda i hela världen som reagerar så. Det är väl så många reagerar.

Men det värsta av allt är nog de rädslor och sorger som bara förstärks i samband med att jag försöker uttrycka dom.

Det är mitt livs sorg och smärta. Det är förfärligt att inte kunna uttrycka en känsla av sorg eller smärta för att det bara blir värre om jag vill göra det. Jag tar för mycket ansvar. Jag bryr mig för mycket om mina nära och kära. Alla människor är inte intresserade av kommunikation. Det är bara något som jag fått acceptera. Men det är svårt och det känns osannt. Det känns fel i mitt hjärta att hålla tillbaka sorg och smärta för att människorna runt omkring mig inte orkar lyssna. Jag tycker det är en konstig inställning vi har i vårt svenska samhälle. Varför orkar man inte lyssna på en annan människas sorg och smärta? Varför kan vi inte finnas till för varandra som vuxna och oberoende individer. Om en människa känner sorg måste jag kunna vara medkännande och förstående och en lyssnare utan att identifiera mig med dennes smärta?

Varför är vi så rädda att möta varandera. Jag tror det är för att vi inte vågar möta oss själva. Och vi vågar inte möta oss själva för att vi är rädda att falla eller för att vi inte tror att det finns något som bär oss. Om inte våra nära och kära vågar eller orkar bära oss. Om vi själva inte orkar bära oss. Vem ska då bära oss?

De gånger jag fallit i ensamhet har det alltid funnits något som burit mig. Den bärande kraften finns. I samma stund som jag kapitulerar kommer den och räddar mig.

Tyvärr är jag kämparnas dotter så jag har tydligen väldigt svårt för att släppa taget. Jag kämpar och bär mig själv av hela mitt liv och all min energi. Jag är typen som bränner ut mig. Jag kapitulerar inte helt förrän jag är fysiskt och psykiskt utmattad. Jag är uppfostrad med att" jag alltid ska göra mitt bästa" och "jag orkar mycket mer än vad jag tror". Jag håller på att omdefiniera mitt förhållningssätt i att alltid göra mitt bästa. Det bästa behöver nödvändigtvis inte vara "det mesta".

En djupdykning i otrevliga känslor

Jag kan nog aldrig nå min lyckliga kärna så länge jag flyr från otäcka känslor. Nu gör jag djupdykning ner i många mindre roliga känslor. Det är ganska deprimerande men även lite intressant om jag väljer att ha en mer positiv inställning till det hela.

Jag finner mkt sorg och saknad. Jag finner känslor som otillräcklighet, övergivenhet och utanförskap. Jag känner mig pressad och kränkt. Men den mest återkommande känslan är nog trots allt OTILLRÄCKLIGHET. Undrar vad som hänt mig egentligen?! -Fast det är väl en kombination av händelser, erfarenheter samt ett kulturarv och ett kvinnoarv som jag fått med mig genom livet och kanske redan från innan detta livet..

Jag har en känsla i mig att jag måste göra saker och ta ansvar för saker annars har jag inte gjort mitt bästa. Det är ett starkt mönster som finns förankrat hos både den kvinnliga och den manliga sidan tillbaka genom flera generationer. Jag har rest tillbaka till mina förfäder och jag har fått en förståelse för manligt samt kvinnligt kulturarv. Det är väääldigt många som tror att dom måste göra mycket hela tiden. Det finns så många som inte kan stanna upp en sekund. Men det är väl just för att de sanna känslorna i samma ögonblick gör sig påminda.

Det är just vad som händer med mig. När jag stannar upp. När jag gör ingenting. Då kommer känslorna. Om jag väljer att gå in i känslorna kommer andra känslor. Det mesta är ju fortfarande "bara" ett visuellt skal. Jag har fortfarande inte kontakt med kärnan, men jag börjar kanske närma mig. Det är jag stolt över.

sköna gröna sommar

Det är underbart när naturen visar sig så levande! Just nu smaskar jag vinbär, hallon och blåbär varje dag. Å egenodlade morötter å sallad. Det är underbart att äta något så naturligt och obesprutat och näringsrikt och gott!

Det är underbart att plocka in lavendel från trädgården och låta sängkammaren fyllas av de rofyllda dofterna.

Det är underbart att traska ut i skogen i gummistövlar och bli genomblöt av regnet. Regnet kanske inte är så rent men det känns ändå som en ansiktsinpackning och det är känslan som är det viktiga.

Att komma hem genomblöt och krypa in i torra mysbyxor och krypa upp i sängen och läsa en god bok..

..Å efter en stund av vila och god läsning trippa ner i köket och tillaga en mumsig blåbärspaj.

..kanske hyra en romantisk eller spännande film..

..eller ringa en kär vän..

..eller undersöka livet och ta ett djupdyk ner i de känslor som öppnar sig då jag är stilla och tyst och ensam och inte gör någonting..

..så ser mitt liv ut just nu..

..jag kan inte förstå de som klagar på en regnig sommardag. En regnig sommardag är oxå en sommardag, minst lika rofylld och njutningsfull som en strålande solig dag fylld av värme och längtan till ett svalkande dopp i havet..

Solen skiner alltid, men ibland ser vi inte hur varm, rund och gul den är..

Man kan väl ändra sig..

För en liten stund sedan tänkte jag radera alla mina gamla inlägg här på bloggen. Jag tänker att de hör samman med det förflutna.. Men då jag läste några av de gamla anteckningarna ändrade jag mig och nu väljer jag att låta några gamla inlägg stå kvar. En del av det som står skrivet representerar fortfarande mina värderingar och därav anledningen till att just dessa små rader med ord får leva vidare ett tag till..

en de-armorerad kropp

Jag är nu de-armorerad! Det har varit en fantastisk resa. Min största utmaning var att möta fysisk smärta. Jag mötte smärtan och bakom den fanns/finns kärlek och ljus. Jag kan nu särskilja smärtan från "mitt sanna jag". Min sanna kärna är endast kärlek och ljus i expansion. Och allt tomrum består av detsamma. Allt som inte går att ta på, allt som inte går att se. Tomrummet i lungor, livmoder och varje atom i min kropp består av samma kärlek och ljus. Det är en underbar känsla. Det går en ström genom min kropp. Jag ger kärlek ut till mina medmänniskor. kramar!