Sorg och rädsla

Jag har upptäckt att en och samma sorg kan upplevas på så många olika sätt. En rädsla kan också göra sig på mind genom att min kropp reagerar på ett oförutsägbart sätt.

Jag brukar vanligtvis reagera genom att hålla kvar rädslan eller sorgen inom mig. Då kan den efter hand upplevas som trötthet, fysisk spänning eller frustration.

När en annan människa "går över" mina gränser och jag känner mig kränkt så reagerar jag i första hand med frustration och ett irriterat tonläge men vid ytterligare överträdese brister mitt tålamod och jag blir rasande och utåtagerande och jag höjer ofta rösten/skriker. Jag intar ofta försvarsställning och kan bli elak, manipulativ och projicerande.

Jag är nog inte den enda i hela världen som reagerar så. Det är väl så många reagerar.

Men det värsta av allt är nog de rädslor och sorger som bara förstärks i samband med att jag försöker uttrycka dom.

Det är mitt livs sorg och smärta. Det är förfärligt att inte kunna uttrycka en känsla av sorg eller smärta för att det bara blir värre om jag vill göra det. Jag tar för mycket ansvar. Jag bryr mig för mycket om mina nära och kära. Alla människor är inte intresserade av kommunikation. Det är bara något som jag fått acceptera. Men det är svårt och det känns osannt. Det känns fel i mitt hjärta att hålla tillbaka sorg och smärta för att människorna runt omkring mig inte orkar lyssna. Jag tycker det är en konstig inställning vi har i vårt svenska samhälle. Varför orkar man inte lyssna på en annan människas sorg och smärta? Varför kan vi inte finnas till för varandra som vuxna och oberoende individer. Om en människa känner sorg måste jag kunna vara medkännande och förstående och en lyssnare utan att identifiera mig med dennes smärta?

Varför är vi så rädda att möta varandera. Jag tror det är för att vi inte vågar möta oss själva. Och vi vågar inte möta oss själva för att vi är rädda att falla eller för att vi inte tror att det finns något som bär oss. Om inte våra nära och kära vågar eller orkar bära oss. Om vi själva inte orkar bära oss. Vem ska då bära oss?

De gånger jag fallit i ensamhet har det alltid funnits något som burit mig. Den bärande kraften finns. I samma stund som jag kapitulerar kommer den och räddar mig.

Tyvärr är jag kämparnas dotter så jag har tydligen väldigt svårt för att släppa taget. Jag kämpar och bär mig själv av hela mitt liv och all min energi. Jag är typen som bränner ut mig. Jag kapitulerar inte helt förrän jag är fysiskt och psykiskt utmattad. Jag är uppfostrad med att" jag alltid ska göra mitt bästa" och "jag orkar mycket mer än vad jag tror". Jag håller på att omdefiniera mitt förhållningssätt i att alltid göra mitt bästa. Det bästa behöver nödvändigtvis inte vara "det mesta".