Sorg och rädsla

Jag har upptäckt att en och samma sorg kan upplevas på så många olika sätt. En rädsla kan också göra sig på mind genom att min kropp reagerar på ett oförutsägbart sätt.

Jag brukar vanligtvis reagera genom att hålla kvar rädslan eller sorgen inom mig. Då kan den efter hand upplevas som trötthet, fysisk spänning eller frustration.

När en annan människa "går över" mina gränser och jag känner mig kränkt så reagerar jag i första hand med frustration och ett irriterat tonläge men vid ytterligare överträdese brister mitt tålamod och jag blir rasande och utåtagerande och jag höjer ofta rösten/skriker. Jag intar ofta försvarsställning och kan bli elak, manipulativ och projicerande.

Jag är nog inte den enda i hela världen som reagerar så. Det är väl så många reagerar.

Men det värsta av allt är nog de rädslor och sorger som bara förstärks i samband med att jag försöker uttrycka dom.

Det är mitt livs sorg och smärta. Det är förfärligt att inte kunna uttrycka en känsla av sorg eller smärta för att det bara blir värre om jag vill göra det. Jag tar för mycket ansvar. Jag bryr mig för mycket om mina nära och kära. Alla människor är inte intresserade av kommunikation. Det är bara något som jag fått acceptera. Men det är svårt och det känns osannt. Det känns fel i mitt hjärta att hålla tillbaka sorg och smärta för att människorna runt omkring mig inte orkar lyssna. Jag tycker det är en konstig inställning vi har i vårt svenska samhälle. Varför orkar man inte lyssna på en annan människas sorg och smärta? Varför kan vi inte finnas till för varandra som vuxna och oberoende individer. Om en människa känner sorg måste jag kunna vara medkännande och förstående och en lyssnare utan att identifiera mig med dennes smärta?

Varför är vi så rädda att möta varandera. Jag tror det är för att vi inte vågar möta oss själva. Och vi vågar inte möta oss själva för att vi är rädda att falla eller för att vi inte tror att det finns något som bär oss. Om inte våra nära och kära vågar eller orkar bära oss. Om vi själva inte orkar bära oss. Vem ska då bära oss?

De gånger jag fallit i ensamhet har det alltid funnits något som burit mig. Den bärande kraften finns. I samma stund som jag kapitulerar kommer den och räddar mig.

Tyvärr är jag kämparnas dotter så jag har tydligen väldigt svårt för att släppa taget. Jag kämpar och bär mig själv av hela mitt liv och all min energi. Jag är typen som bränner ut mig. Jag kapitulerar inte helt förrän jag är fysiskt och psykiskt utmattad. Jag är uppfostrad med att" jag alltid ska göra mitt bästa" och "jag orkar mycket mer än vad jag tror". Jag håller på att omdefiniera mitt förhållningssätt i att alltid göra mitt bästa. Det bästa behöver nödvändigtvis inte vara "det mesta".

En djupdykning i otrevliga känslor

Jag kan nog aldrig nå min lyckliga kärna så länge jag flyr från otäcka känslor. Nu gör jag djupdykning ner i många mindre roliga känslor. Det är ganska deprimerande men även lite intressant om jag väljer att ha en mer positiv inställning till det hela.

Jag finner mkt sorg och saknad. Jag finner känslor som otillräcklighet, övergivenhet och utanförskap. Jag känner mig pressad och kränkt. Men den mest återkommande känslan är nog trots allt OTILLRÄCKLIGHET. Undrar vad som hänt mig egentligen?! -Fast det är väl en kombination av händelser, erfarenheter samt ett kulturarv och ett kvinnoarv som jag fått med mig genom livet och kanske redan från innan detta livet..

Jag har en känsla i mig att jag måste göra saker och ta ansvar för saker annars har jag inte gjort mitt bästa. Det är ett starkt mönster som finns förankrat hos både den kvinnliga och den manliga sidan tillbaka genom flera generationer. Jag har rest tillbaka till mina förfäder och jag har fått en förståelse för manligt samt kvinnligt kulturarv. Det är väääldigt många som tror att dom måste göra mycket hela tiden. Det finns så många som inte kan stanna upp en sekund. Men det är väl just för att de sanna känslorna i samma ögonblick gör sig påminda.

Det är just vad som händer med mig. När jag stannar upp. När jag gör ingenting. Då kommer känslorna. Om jag väljer att gå in i känslorna kommer andra känslor. Det mesta är ju fortfarande "bara" ett visuellt skal. Jag har fortfarande inte kontakt med kärnan, men jag börjar kanske närma mig. Det är jag stolt över.

sköna gröna sommar

Det är underbart när naturen visar sig så levande! Just nu smaskar jag vinbär, hallon och blåbär varje dag. Å egenodlade morötter å sallad. Det är underbart att äta något så naturligt och obesprutat och näringsrikt och gott!

Det är underbart att plocka in lavendel från trädgården och låta sängkammaren fyllas av de rofyllda dofterna.

Det är underbart att traska ut i skogen i gummistövlar och bli genomblöt av regnet. Regnet kanske inte är så rent men det känns ändå som en ansiktsinpackning och det är känslan som är det viktiga.

Att komma hem genomblöt och krypa in i torra mysbyxor och krypa upp i sängen och läsa en god bok..

..Å efter en stund av vila och god läsning trippa ner i köket och tillaga en mumsig blåbärspaj.

..kanske hyra en romantisk eller spännande film..

..eller ringa en kär vän..

..eller undersöka livet och ta ett djupdyk ner i de känslor som öppnar sig då jag är stilla och tyst och ensam och inte gör någonting..

..så ser mitt liv ut just nu..

..jag kan inte förstå de som klagar på en regnig sommardag. En regnig sommardag är oxå en sommardag, minst lika rofylld och njutningsfull som en strålande solig dag fylld av värme och längtan till ett svalkande dopp i havet..

Solen skiner alltid, men ibland ser vi inte hur varm, rund och gul den är..